Hultman, Anna: Vid pornografins gräns. Erotik i svensk prosa 1819–2019

Vid pornografins gräns. Erotik i svensk prosa 1819–2019 är med sina 601 sidor en minst sagt excessiv bok om excesser. Anna Hultmans avhandling har ambitionen att teckna en historia över svensk litteratur som utmanat gränsen för hur mycket eller vilken slags sex som räknas som accepterat att skildra i litteraturen eller inte. Verken hon valt för sin analys är Carl Jonas Love Almqvists Murnis (1819), Anne Charlotte Lefflers Kvinnlighet och erotik II (1890), Agnes von ”Krusenstjerna Fröknarna von Pahlen”-serien (1930–35), Carl Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall (1972), novellantologierna Sex mäns lusta och Sex kvinnors lusta (1992), Kristoffer Folkhammars Magisterlekarna (2015) och Helena Österlund Min sårbara kropp (2019). Hultman situerar sig i mellan två fält historiografi över svensk litteraturhistoria och pornografistudier. Sånär som på sista kapitlet är boken mycket pedagogiskt upplagd med ett historiskt kontextkapitel för hur synen på sexualitet i litteraturen och pornografi såg ut i Sverige vid tillfället för den publicerade texten som föregår varje läsning av en roman.

Vad är gränslandet mellan litteratur och pornografi i en svensk kontext? Hultman medger att det är en förenkling att tala om ”gräns” i singular, då den är både instabil och historiskt föränderlig och dessutom vid ett och samma tillfälle kan se olika ut på en samhällelig och en individuell nivå. Samtidigt så förutsätter det, som Hultman skriver, att det finns två sidor: en för det tillåtna och en för det otillåtna. Gränsen mellan tillåtna och det otillåtna i litteraturen genomgår under de tvåhundra år som Hultman undersöker genomgripande förskjutningar och transformationer. ”Erotisk litteratur” är den litteratur som vid en viss tidpunkt befinner sig i det här gränslandet., I Hultmans definition är erotisk litteratur den som navigerar dikotomin mellan litteratur, i meningen konst, och pornografi genom att provocera, det vill säga genom överträdelse mot den sexuella moralen, eller genom att använda ett pornografiskt berättande. Svensk erotisk litteratur är”ett slags modus, där provocerande och legitimerande drag paras med ett realistiskt och/eller utopiskt berättande i en sexualskildring.” (s. 537) Utmärkande för detta modus, menar Hultman, är att det är samma drag som simultant fungerar både provocerande och legitimerande. Beroende på vilka bedömningsgrunder som mottagaren/läsaren har så kan alltså samma kvalitéer pekas ut som antingen pornografiska eller som litterär kvalitet, med följden att ”excess, etik och estetik sammanflätas i verken” och visar på ” (den sexuella) realismens provocerande potential och närhet till det pornografiska berättandet” (s. 537). Om det är samma drag i texterna som uppfattas på diametralt olika sätt ligger då inte det erotiska endast i kontexten? Det finns en sammanblandning här av funktionen hos verket och hos mottagandet som bidrar till en oklarhet kring vad en tradition av ”svensk erotisk litteratur”, av dess modus, egentligen skulle bestå av sett till texterna.

Först som sist kanske jag ska säga att det här försöket till ett slags samlingsnamn eller definition av den här litteraturen är det som fungerar sämst i denna ambitiösa avhandling som både vill och faktiskt säger väldigt mycket om såväl pornografihistoria som den svenska litteraturhistoriens sexualpolitiska debatter. Just för att historien är föränderlig finns ingen sammanhängande tråd, innehåll eller litterärt sätt som de här texterna fungerar på som inte är avhängig den historiska, sexualpolitiska och även genusmässiga kontext som verken befinner sig i, så blir den här definitionen bara en tom markör som snarast skapar förvirring i läsningen. Den här defintionsproblematiken är egentligen min enda invändning mot en i övrigt mycket ambitiös, välforskad och bildad avhandling som ger ett viktigt bidrag både till pornografihistoria och de litterära debatternas litteraturhistoria samtidigt som den gör övertygande närläsningar av verken.

För att undersöka den litteratur som överskrider den här gränsen och eller rör sig i gränslandet, eller en gång uppfattades som osedliga men inte längre gör det, behöver Hultman paradoxalt en definition av skillnaden mellan vad som uppfattas som god litteratur och pornografi. För att kunna skapa en litteratur/porr-dikotomi behövs därmed en definition av pornografi och här tar Hultman avstamp i två tolkningar av vad pornografi är. Å ena sidan är det Magnus Ulléns forskning om det pornografiska berättandet som fokuserar på textens funktioner, där han menar att pornografi urskiljer sig genom ett särskilt berättande, en särskild kvalitet; ”pornograficitet”, som i sin tur förutsätter onanisten som en implicerad läsare. Å andra sidan utgår Hultman från Walter Kendricks argument att pornografin är en historiskt konstruerad kategori som etableras i början av artonhundratalet och därefter ständigt är under förhandling. Vad som räknas som pornografi varierar alltså över tid och kan förena en mängd olika uttryck men som har det gemensamt att de anklagas för obscenitet.

Hultman använder dessa två definitioner som olika metoder. Ulléns koncept pornograficitet används som en analytisk modell i textläsningarna för att få syn på det Hultman kallar ett pornografiskt narrativ. Kendricks historiserande argument används främst i kontextkapitlen som föregår varje textläsning men även i analysen av de specifika texterna. Hultman lyckas få dessa två, egentligen motsägelsefulla, synsätt på pornografi att fungera väl som två metodiska verktyg i respektive historiska och textlösningsavsnitt.

Efter inledningens redogörelse för bakgrund, teori och upplägg så inleds undersökningen med det historiska kapitlet ”Pornografins förhistoria i Sverige” som berör den period som föregår och är samtida med Murnis och visar hur Almqvists text var både en produkt av den här bakgrunden och samtidigt representerade något nytt i en svensk kontext. Tidigare hade sexuella skildringar bara uppfattats som hotfulla om de, vilket ofta var fallet, sammanlänkades med politiska, filosofiska, religiösa ställningstagande mot etablerade föreställningar, men från tidigt artonhundratal börjar de uppfattas som problematiska i sig. Bemötandet hos de som fick läsa Murnis visar att det var sexualiteten som var problemet, menar Hultman. Med sin sammansmältning av religion och erotik framstår Murnis som en ”utopisk skildring av sexuellt överflöd reglerat av en alternativ sexualmoral” (s. 526), men eftersom den endast lästes privat så menar Hultman att den egentligen inte riktade något krav på förändring mot sin samtid.

Det gjorde däremot Lefflers Kvinnlighet och erotik II (1890) som är fokus för bokens andra närläsning. Leffler publicerar sin roman i en tid när pornografibegreppet blivit etablerat, även om det i Sverige fortfarande mest förknippas med importerad fransk litteratur. Den egna inhemska sexuellt explicita litteraturen kallas ”grislitteratur”. Motsättningen sedligt osedligt blev vid sekelslutet allt viktigare och förbudet mot osedlig litteratur inbegrep även andra kulturella hot. Hultman menar att det ännu inte gjordes några distinktioner utifrån estetiska kvalitéer, såväl det moderna genombrottets litteratur som grislitteraturen anklagades för osedlighet. Även om Lefflers roman är den minst explicita av de studerade texterna så visar Hultman övertygande att den var mycket mer vågad sexualpolitiskt eftersom den inte stannade i det privata och dessutom förlade handlingen till sin egen samtid och därmed lästes som en önskan om att reformera sexualmoralen. Att Lefflers roman har självbiografiska drag och att hon var kvinna ökade dessutom risken att anklagelsen om osedlighet skulle spilla över på henne själv och hennes närmaste.

Hultman menar att det sena artonhundratalet var både höjd- och vändpunkten för repressionen av sådana här texter. Samtidigt inleddes en svängning mot en ökad liberalisering i synen på sexualitet som innebar att mer explicita sexuella representationer kunde rymmas inom litteraturen. Hultman menar att ett led i denna process var att förbudskategorin pornografi blev snävare samtidigt som estetiska kvalitéer började betraktas som legitimerande. Det medförde att gränsen mellan litteratur och porr allt oftare drogs mellan det kommersiella och det konstnärliga. Gränslandet kunde således rymma alltmer explicita skildringar så länge de kunde legitimeras som konstnärliga, vilket etablerade en koppling mellan explicit litteratur och avantgardism. Det innebar att begreppen pornografi och osedlighet långsamt smalnade av. Här sticker Sverige ut i en internationell kontext menar Hultman, genom att inte ha något litterärt sedlighetsmål efter Fröding 1896.

Exakt var gränsen mellan litteratur och pornografi skulle dras var dock förfarande oklar vilket debatterna kring Krusenstjernas septologi ”Fröknarna von Pahlen” visar. På samma sätt som i Lefflers roman finns i Pahlenserien en spänning mellan realistiska och utopiska drag som gör anspråk på att förändra den rådande sexualmoralen. Skillnaden ligger i att Krusenstjernas böcker är explicitare i sina skildringar men framförallt uppvisar ett mycket bredare spektrum av sexualitet där också homosexualitet ryms, liksom även det Hultman kallar ”sexualitetens skuggsida”. Kritikerna är också mer explicita och kallar öppet böckerna för pornografi, men Krusenstjerna lyckades ändå i högre utsträckning än Leffler ”göra litteraturhistorisk vinst av kopplingen mellan explicit sexualskildring och avantgardism” (s. 529).

I den mån det finns en sammanbindande länk mellan verken som kan kallas en tradition av erotisk litteratur så är det mellan de här tre första verken som har det gemensamt att de har utopiska drag där sexskildringarna gör anspråk på att kritisera och förändra den rådande sexualmoralen. Efter andra världskriget stegras den liberaliseringsprocess som startade vid sekelskiftet. Särskilt 1960-talet medförde stora förändringar när den pornografiska branschen fick sitt kommersiella genombrott samtidigt som det växte fram en dröm om den goda pornografin”, vilket skapade en marknad för sexskildringar även hos etablerade förlag. Pornografin avkriminaliseras 1971 och därmed var sexualskildringar i skrift helt fria.

Dock gjordes fortfarande gränsdragningar mellan litteratur och pornografi, men inte längre med hänvisning till revolutionerande sexualpolitiska anspråk utan nu istället när verk i alltför hög grad skildrade sexualitetens skuggsida och därmed uppfattades som pornografiska. I Wijkmarks Jägarna på Karinhall (1974) blev kombinationen av nazism och explicit sex stötande, särskilt eftersom författaren inte verkade ta tydlig ställning. Kritikerna ifrågasatte både författarens intentioner och om det var litteratur. Hultman menar att verket upprörde därför att inte gick läsa som god pornografi och inte heller intresserade sig för god sexualitet. Wijkmarks bok förutsatte dock på ett nytt sätt kunskap hos läsarna om pornografi som genre. Om de tidigare verken hade drag av sexuell utopi var Wijkmarks roman snarare en sexuell dystopi.

Hultman menar att 1970-talet innebar en andra vändpunkt. Efter den långa processen med liberalisering som ledde fram till avkriminaliseringen följer en rörelse åt motsatt håll med pornografimotstånd bland annat från radikalfeministiskt håll och en successiv återreglering av sexuella skildringar. Skillnaden är dock att det inte alls gäller för litteraturen utan enbart för bildmedier, därmed snävas pornografibegreppet av än mer till att det i princip inte alls gäller för sexuella representationer i skrift. Det framkallar också en genuskodning där pornografi i skrift feminiseras och ses som en motsats till det maskulint heterosexuella, visuella pornografin. Skiftet har, skriver Hultman, även inneburit en påtaglig demokratisering, där ett allt vidare spektrum av sexualitet kunnat inkluderas i skriften och en kvinnlig eller homosexuell subjektsposition fungerar legitimerande, samtidigt som dessa representationer också förlorat i subversiv kraft.

Hultmans skildring av hur synen på sexualitet i litteraturen förändras genom en komplicerad process där repression följs av frigörelse och en splittring av pornografi över till andra medier till ett pornografibegrepp som i princip inte längre rymmer skrift. Om den goda sexualiteten har sin skuggsida så blir pornografi till genom denna process ”som den sexuellt explicita litteraturens skugga: först som farlig skrift, sedan som icke-litteratur, både i betydelsen audiovisuellt sex och i betydelsen värdelös sexualskildring.” (s. 534) Förändringen innebär både en ökad estetisering, kommersialisering men samtidigt också en ökad demokratisering av sexuella representationer. Med sin långa och utförliga undersökning av hur sexuella representationer fungerar i svensk litteratur under tvåhundra år så visar Hultman övertygande att estetiska och sexualmoraliska överträdelser inte går att separera och att undersöka dem tillsammans som hon gjort, ger värdefull kunskap till såväl litteraturhistoria som pornografihistoria.